Känslan av att det inte känns som fredag trots att det är det är både bra och dålig. Man får ingen helg känsla men samtidigt när man kollar på kalender och ser att det är helg så blir man självklart glad! Min fredag hittills är väl inget att hänga i några gran. Busat med min älsklings Tindra, kollat på satc och bara tagit det lugnt. Hade tänkt att packa men så trist att göra det själv så jag lägger allt krut på det imorgon när jag har min syster till hjälp, blir liksom roligare då!

Nu är det bara att jobba stängning denna kvällen och sen har jag ledig helg, illgött! Tanken är att gå ut imorgon men jag får se vad jag känner för och vad plånboken säger, det är ju inte direkt gratis att flytta, för första gången!

Trevlig fredag och trevlig helg allesammans!

Att gå  upp i tid på morgonen gör ju faktiskt att man får en hel del gjort. Käkat frukost och gjort ett rejält röj bland mina kläder och lagt ner massa flytta hemifrån saker som jag ändå inte använder och som bara ska till min lägenhet. Sjukt det känns att säga, MIN lägenhet, men så bra det känns! :D

Samtidigt som jag röjt som fan, så märks det knappt, utan bara ännu mer påsar och lådor, jisses! Men inte konstigt kanske, det är ju faktiskt hela ens liv man ska plocka ner i lådor, då blir det en del.

Min tanke nu är att slappa i sängen ett tag, se lite serier för sedan kl 6 gå på step med Olivia! Och ikväll, ska jag på bio med Linn, antar att det blir American pie! Hört att den ska vara rolig så det hoppas jag på då! :)

(bild från förra helgens festligheter)

Nu var det dags att få skriva av sig lite igen. Kännt mig väldigt stark den senaste tiden men ändå går jag och väntar på att något ska hända och jag bara bryter ihop. Jag tror att någonting kommer hända snart. Något kommer få mig att gråta hysterist, jag hoppas jag har fel.

Jag och Mamma satt och prata om min mormor och morfar idag. Jag har alltid sagt att jag vill leva länge, men jag börjar ångra mig när jag ser hur dem gamla har det. Mormor är nu inne på korttidsboende pga. sin demens. Och där sitter Morfar själv, i det stora huset. (Av någon konstig anledning tycker jag synd om ensamma gubbar. Och nu är min egen ensam). Inte ha mormor där, sitta och äta själv, sitta och dricka sitt 4a kaffe själv. Det gör så ont i mitt hjärta och jag vet inte vart jag ska ta iväg när jag tänker på det. Fan, nu börjar jag att gråta också.

Jag hoppas inte morfar har bestämt att detta ska han vara med om, och sen orkar han inte. Och somnar in och hejdå! Jag är så rädd, jag vill verkligen inte att han ska försvinna ifrån mig. JAG VILL INTE! Jag vet hur mycket han älskar mig och han gör allt för mig. Hur ska jag klara mig utan han? Som sagt är inget hänt än. Men jag är rädd, för jag vet att det kommer hända men när, näääääär har man ju inte en aning om.

Sen att jag inte alls hälsar på honom i den mängd som han förtjänar. Men hur ska man kunna dela sig i tre delar? Jag vill ju vara på alla ställen. Kunna jobba. Vara hos Amber och hos mina morföräldrar. Men det finns inte tiden till det, det finns ju inte. Och sen kommer det vara försent och då står jag där, och ångrar mig så. Jag vet, men jag kan inte.

Jag vet inte om någon förstår något av det jag skriver men jag måste få ut det i text. Mina tankar måste få komma på papper, det släpper då en klump i magen och jag kan få gråta lite. Jag har väntat på att få gråta. Som jag läste någonstans....