Nu var det dags att få skriva av sig lite igen. Kännt mig väldigt stark den senaste tiden men ändå går jag och väntar på att något ska hända och jag bara bryter ihop. Jag tror att någonting kommer hända snart. Något kommer få mig att gråta hysterist, jag hoppas jag har fel.

Jag och Mamma satt och prata om min mormor och morfar idag. Jag har alltid sagt att jag vill leva länge, men jag börjar ångra mig när jag ser hur dem gamla har det. Mormor är nu inne på korttidsboende pga. sin demens. Och där sitter Morfar själv, i det stora huset. (Av någon konstig anledning tycker jag synd om ensamma gubbar. Och nu är min egen ensam). Inte ha mormor där, sitta och äta själv, sitta och dricka sitt 4a kaffe själv. Det gör så ont i mitt hjärta och jag vet inte vart jag ska ta iväg när jag tänker på det. Fan, nu börjar jag att gråta också.

Jag hoppas inte morfar har bestämt att detta ska han vara med om, och sen orkar han inte. Och somnar in och hejdå! Jag är så rädd, jag vill verkligen inte att han ska försvinna ifrån mig. JAG VILL INTE! Jag vet hur mycket han älskar mig och han gör allt för mig. Hur ska jag klara mig utan han? Som sagt är inget hänt än. Men jag är rädd, för jag vet att det kommer hända men när, näääääär har man ju inte en aning om.

Sen att jag inte alls hälsar på honom i den mängd som han förtjänar. Men hur ska man kunna dela sig i tre delar? Jag vill ju vara på alla ställen. Kunna jobba. Vara hos Amber och hos mina morföräldrar. Men det finns inte tiden till det, det finns ju inte. Och sen kommer det vara försent och då står jag där, och ångrar mig så. Jag vet, men jag kan inte.

Jag vet inte om någon förstår något av det jag skriver men jag måste få ut det i text. Mina tankar måste få komma på papper, det släpper då en klump i magen och jag kan få gråta lite. Jag har väntat på att få gråta. Som jag läste någonstans....