En hälsningsfras och ett stelt leende var allt hon fick. Men helt plötsligt stod man där och hon kan förstå att han blev förvånad. Inte hade han förväntat sig det när han vände ryggen om.

Flickan fick sig ett tänk men det gjorde ändå inte lika ont i bröstet som det brukar, även om hon blev besviken.

Kvällen ledde mot sitt slut och efter mycket tvekande från flickan att ens gå dit för att få ett avskrapat hej igen så tog hon mot till sig (eller hennes kompis drog med henne) så blev det ändå en kram, en snabb kram men ändå en kram. Flickan hoppades att hon kände nån slags "jag-saknar-dig". Men det är mer ett önsketänkande än verklighet tror hon. Att bara få prata lite hade gjort så gott men inte kunde den lilla flickan få det. Ett hej, en kram och ett hejdå, lika fort som det kom blev det men kanske var det lika bra. När ska egentligen den lilla flickan sluta att hoppas. Hon vet att det inte kommer bli nåt, aldrig nånsin. Pojken är kär, men inte kär i den flicka han borde.

Dem måste inse helt olika saker. Flickan borde inse att det inte blir nåt, om inte pojken kan inse att hans stora kärlek egentligen står här. Denna flickan är den flickan han ska vara med.
Flickan tror jag aldrig riktigt kommer sluta att hoppas även om hon borde!